Om utbrändhet
Jag kommer att lägga ut några av mina dikter under de kommande veckorna. De finns alla i dikthäftet ”Nära Livet”. Den första texten handlar om att gå i väggen. Tyvärr har jag själv erfarenhet av detta, och jag är inte ensam. Utbrändhet eller utmattningsdepression är den nya folksjukdomen, om man nu ska kalla det för en sjukdom. Det är sorgligt hur det har kunnat bli så här. Vad håller vi på med? Våra kroppar och hjärnor är inte gjorda för att ständigt ha ett stresspåslag; våra inre organ blir skadade, minnet försämras, sömnen påverkas.
Jag kommer aldrig att bli fullt ”frisk” igen. Jag måste passa mig för att hamna i stressfyllda situationer, ”stänga av” när det blir för mycket prat och ljud omkring mig, sova en stund mitt på dagen – varje dag. Vad jag har lärt mig är att prioritera, njuta av stunden och rensa bort onödigt livsbagage. Jag orkar mindre men gör bättre. För min egen skull!
Livets pärlband / Utbränd
Jag kände livets pärlband brista
med obeveklig kraft
Såg det all sin skönhet mista
med de stenar som jag haft
Länge låg jag där och sökte
efter liv som rullat bort
Men för alla dessa pärlor
var nu tråden alltför kort
I min vilsenhet kom undran
Vilken sten att plocka först
då svaret mot mig blänkte:
Den var vackrast
Den var störst
Varsamt la jag den i handen
Som ett hjärta välvde den
Och först på tråden träddes
den stora Kärleken
Då kom en himmelsängel
Med sitt ljus hon omslöt mig
”Du valde Livets pärla
Nu låt oss hjälpa dig”
Tacksamt lät jag änglars händer
sedan fylla tomheten
och i ton med kärlekspärlan
lös snart livets tråd igen
Många stenar fick jag lämna
då jag rest mig för att gå
Aldrig har jag någon saknat
Aldrig har jag älskat så
Marie Fredriksson Anthony

Kommentera