Ödets vägar är förunderliga. Vem man träffar i livet och vart färden går, beror ibland bara på ett ögonblicks ingivelse som griper tag i en. Eller griper tag i någon annan.
Sångaren Bryan Adams träffade jag första gången som nyskadad, på ett flygplan på väg till hans konsert i Stockholm 1985. Vi höll kontakten brevledes under tiden som följde och träffades ibland då han hade spelningar i Göteborg.

För två år sedan berättade han om en jamaicansk vän, vars trettonåriga dotter precis brutit nacken i en dykolycka. Han bad mig då kontakta flickan, som rehabiliterades på Stoke Mandeville i England, för att muntra upp henne.

Mötet med Alexandra, hennes mamma Ele och systern Victoria blev något av det mest inspirerande jag upplevt. Att jag skulle muntra upp dem, var som ett skämt. Hos dem levde en glöd jag sällan sett hos någon förut; ett färgstarkt yttre som i förening med en ovanlig inre styrka och framåtanda gav mig en enorm kick. Vår vänskap blev ett utbyte av både erfarenheter och kultur och ledde till att Alex, som aldrig förut sett snö, åkte på Ski-cart kurs i Åre och jag firade jul till ljudet av reggae på Jamaica, där också Bryan och hans familj befann sig.

---

Jul och Nyår på Jamaica. Irie!

Artikel publicerad i förkortat skick i tidskriften KICK nr. 1/1999

Vi hade lämnat Heathrow Airport i snökaos, jag, min dotter Emilie 4 år och min mamma, för att tio timmar senare landa i Montego Bay på Jamaica. När vi beställde resan var meningen att vi under vår första vecka på ön skulle bo med Alexandra och hennes familj uppe i bergen vid St. Ann’s Bay. På grund av en släktings plötsliga död hade familjen beslutat att tillbringa julen i England. ”Men vill ni ändå åka, så har vi vänner och familj som kan ta hand om er. Det ordnar sig!” hade Alex mamma Ele sagt.

Vi steg ut i den karibiska kvällen med vårt bagage, utan att ha en aning om vart vi skulle eller vem som kommit för att hämta oss. Luften var ljummen och doftade främmande jord, på det svarta himlavalvet glimmade tusentals små stjärnor. Då såg vi honom; en uniformsklädd chaufför med en Jaguarliknande bil som höll upp en skylt med våra namn på.
Utan att säga så mycket, började han packa in våra väskor i bagaget och efter att ha visat hur rullstolen skulle fällas, hoppade vi in i det läderklädda baksätet.

– Du, jag vet alltså inte vart vi ska, sa jag då han satt sig i bilen och startat motorn.
-Welcome to the Caribbean, svarade han bara med bred Jamaicadialekt. Resan     kommer att ta en och en halv timme.

Som i en James Bond film

Vi for fram längs den gropiga, mörka riksvägen i mycket hög hastighet, i vinddraget från de nedvevade fönsterrutorna. Öppna skjul, hopsnickrade av gamla plåtbitar, dök ibland upp längs vägkanten. Några var barer, med reggaemusiken ekande i natten, andra var bostäder.

Det var mycket folk i rörelse. Detta var kvällen före valet och jag hade hört att man, som vit person, inte skall vara utomhus under ”val-förberedelserna”. Minst ett par människor brukar bli skjutna till döds varje gång, åtminstone i huvudstaden Kingston. När vi körde igenom Falmouth, fick vi krypa igenom den dansande folkmassan. Chauffören drog upp alla rutor och låste dörrarna. Gatorna var skräpiga och brinnande tunnor stod utplacerade på trottoarerna. Allt kändes overkligt. Som att vara i en James Bond film.

Återigen försökte jag få klarhet i situationen och frågade chauffören vem som skickat honom.
-My boss, blev svaret.
-Och vem är din boss?
Inget svar.

Hotel Club Caribbean

Klockan var halv tio på kvällen då vi svängde in i ett hotellområde och stannade framför entrén. Jag blev inkallad till receptionen där ett telefonsamtal väntade. Det var Ele, Alex mamma. Jag drog en lättnadens suck.
-Hoppas resan gick bra, sa hon. Ni kan bo på hotellet ett par nätter, sedan flytta in i hotellägarnas hus för resten av veckan. De är goda vänner till oss.
Jag beskrev vår bilfärd och frågade vem chauffören var.

-Min syster Maxime är producent för en film med Anthony Hopkins som ska spelas in på ön, svarade hon. Föraren är anställd av filmteamet. Han kunde lika gärna hämta er också.
-Förresten, fortsatte hon, Maxime vill gärna att ni äter jullunch hos henne på juldagen.
Jag förstod att det här skulle bli en alldeles speciell semester.

Vi flyttade in i en av bungalowerna på stranden, och letade rätt på restaurangen. Och om detta var en James Bond film, så var det här scenen där han iklädd en vit smoking och fluga beredde sig för att beställa sin Bollinger ­ 59.

På hotellterrassen, i det glittrande skenet från den belysta poolen satt ett femtiotal sommarklädda hotellgäster runt vitdukade bord och avslutade sina middagar till ljudet av klingande bensinfat, skickligt spelade av tre svarta män med bara överkroppar och rytmiskt vaggande höfter. Det var som att vara i en annan värld, en annan tid. Ändå var det verkligt, lika mycket som den isande snöstormen på Heathrow dagen innan och som de hopsnickrade rucklen på vägen hit.

Färsk papaya och ackee

Vi vaknade till ljudet av vågornas brus och bananbladens dans på vårt bungalowtak. Efter en efterlängtad simtur i ett smaragd-grönt, ljummet och svidande salt hav, satte vi oss i den skuggiga delen av terrassen, nära baren och poolen.
Varken min mamma eller jag hade haft några större förväntningar på den jamaicanska maten, men det tog inte lång tid förrän vi suckande av vällust tuggade i oss den ena rätten efter den andra.

Förutom croissanter, bacon, äggröra och cornflakes och allt annat som hotellfrukostar brukar innehålla, fanns öns speciella rätter, såsom ackee (en frukt ) and salt fish, bammy (platt, runt bröd som ofta friteras), stekta, gröna bananer och solmogen, saftig papaya, mango och ananas. Vi satt och åt i en timme innan vi avslutade frukosten med det berömda jamaicanska kaffet, som odlas i The Blue Mountains på öns östra del.

 

Resten av dagen låg vi på stranden och insöp den västindiska atmosfären. Vi badade i det skimrande vattnet, lyssnade på reggaemusiken som spelades i baren, och drack våra Banana milkshakes, Pina Coladas och Red Stripe-öl. Då och då tittade jag bort över den sagolika horisonten där det smaragdgröna havet blev till ljusblå himmel och tänkte lyckligt att en svensk vinter verkligen har många dimensioner.

All Inclusive bäst

Vi hade planerat att stanna tre veckor på ön. Två veckor var redan inbokade på ett annat hotell, där vi också skulle fira jul och nyår.
Allt är dyrt på Jamaica, även mat och dryck, och vi hade därför i förväg bokat en ”All Inclusive Holiday”. Det kostade ca 360 kronor per person och dag extra, men var verkligen värt pengarna. Alla måltider och drycker, både med och utan alkohol, var då förbetalda och vi kunde äta och dricka hur mycket vi ville. Många av hotellets sportaktiviteter ingick också i det priset, t ex segling, kajakpaddling och vattenskidåkning.

När solen vid sextiden på kvällarna snabbt började sjunka ner bakom kokospalmerna, tog nattlivet vid. Inhemska sångare och dansgrupper uppträdde på scenen vid poolen och showerna höll verkligen hög klass. Gungande reggae, medryckande calypso, sensuell ”butterfly”dans – de tunga rytmerna var ofta berusande, ja, rent av förförande och gjorde damerna i publiken smått galna.

Riktigt proffsigt var det och lika bra var väl det, eftersom det inte var rekommenderat att på egen hand röra sig utanför hotellet på kvällar och nätter; risken för rån och överfall var stor.

Ilskna byrackor

Det var något vi förnam då vi efter två nätter i vår bungalow på stranden flyttade in till hotellägarens hus, en stor enplansvilla , som låg ett par hundra meter från hotellet. Vi skulle bo i ett rum i ena flygeln och fortsätta att tillbringa dagarna på Club Caribbean. Huset, liksom alla hus längs den gropiga grusvägen till hotellet, hade galler för fönstren och i alla trädgårdar rörde sig små ilskna byrackor som alltid kom att jaga oss då vi körde förbi i vår gamla lånade bil.

Vi tillbringade nätterna under våra moskitonät (inte för att jag såg en enda mygga under resan, men det låg en känsla av ”Afrikas drottning” i det hela) i ett gallerförsett rum med vita jalusier istället för fönsterrutor och sände varma tankar till Alex familj i kyliga England, för att de ordnat det så bra för oss.

Övertalad att dyka

Vi träffade många amerikaner under vår vecka på hotellet. Några familjer som jag pratade med hade bara två till tre timmars flygresa till Jamaica. Denna ö var för dem vad Mallorca är för oss svenskar.
En amerikan kom att betyda mer än de andra. Jag mötte Clark i vestibulen en förmiddag och vi började snart språka om hans passion i livet ­ dykning. Jag har alltid varit livrädd för djupt vatten och att dyka med tuber ja, bara tanken fick mig att rysa.

Så när han började försöka övertala mig att pröva på skrattade jag bara . Men hans målande beskrivningar av fiskar och koraller i vidunderliga färger och former väckte min nyfikenhet och snart hade känslan av skräck bytts ut mot en naggande längtan.

Tessa, en ung , belgisk tjej och hennes man hade hand om hotellets dykarskola. De var båda instruktörer och anslutna till PADI, en välrenommerad dykorganisation. Jag bestämde mig för att gå introduktionskursen, som skulle ta en halv dag. Efter att ha tittat på en instruktionsfilm på video och besvarat några frågor om den, fick jag börja dyka med Tessa i hotellets pool, som var 4 meter djup på ena änden.

Viktiga övningar

 Det var en underlig känsla att vara under vattnet och ändå kunna andas med lätthet. Eftersom jag kan röra mitt vänstra ben, men inte det högra, simmade jag snett till att börja med. Med hjälp av blyvikter som placerades runt min midja, kunde Tessa justera min hållning i vattnet.

För att få dyka ute till havs ska man ha klarat ett par övningar i poolen först. Att kunna tryckutjämna när man gör en nedstigning är ett måste, annars kan man spränga trumhinnorna; för varje meter man går ner, skall man hålla för näsborrarna och blåsa in i näsan, så att trumhinnorna pressas utåt, precis som man gör då man flyger och får lock i öronen.

En annan övning gick ut på att tömma vattnet ur cyklopögat under dykningen, vilket man gör genom att trycka den övre delen av cyklopet mot pannan, samtidigt som man, ganska kraftigt, blåser ut luft genom näsan. Den tredje övningen gick ut på att med högerarmens hjälp kunna fånga upp munstycket om man skulle tappa det.

Bland korallrev och fiskar

På eftermiddagen var det dags för det stora eldprovet. Revet vi skulle dyka vid låg på 9 meters djup, vilket var lagom för en nybörjare. Vi åkte båt en bit ut på det gropiga havet, jag blev iklädd utrustningen och sedan var det bara att göra en sådan där snygg bakåtvolt ner i böljan. Tessa hoppade också i och tillsammans började vi nedstigningen.

Det gick långsamt och jag tryckutjämnade då och då. Plötsligt märkte jag att vi nästan var nere på botten. Jag försökte koncentrera mig på att andas lugnt, men när jag tittade upp och såg vattenytan långt där ovanför mig började paniken ge sig till känna. Precis då fick jag in lite av det salta vattnet i munnen. Jag tecknade till Tessa att jag ville upp. Nu! Men hon visade med en handrörelse att jag bara skulle ta det lugnt och jag tog ett par djupa andetag tills den otäcka känslan lagt sig.

Sedan började det fantastiska äventyret. I 45 minuter rörde vi oss mellan hundratals koraller ; små levande djur och växter som bildar havens alla rev, och fiskar med de mest otroliga färger och teckningar. Jag hade fått med mig en plastpåse med brödbitar att mata fiskarna med och det dröjde inte länge förrän ett stim med randiga fiskar omringade oss och glufsade i sig maten.

Jag rörde deras små hala kroppar med fingertopparna och tyckte mig precis möta deras blickar då de, nästan lekfullt, nafsade mig på händerna. En känsla av overklighet och vördnad för dessa djur, ja, för hela denna vackra värld under vattenytan fyllde mig. När jag åter satt i båten på väg in mot land, var jag både lättad över att jag klarat mitt livs utmaning och oerhört tacksam för den ovärderliga gåva jag fått i min hand.

Populära turistmål

På julafton var det dags att flytta till Shaw Park Beach Hotel på andra sidan Ocho Rios. Denna lilla stad är Jamaicas största hamnstad för de stora kryssningsfartyg som rör sig mellan öarna i Karibien. Rika amerikanska turister tar sig i land till toner av mento och calypso, hyr sig en taxichaufför som tar dem till välkända turistattraktioner.

Ett av dem är Dunn´s Riverfall, där grupper av turister hand i hand klättrar på hala stenblock uppför det virvlande fallet, iklädda badkläder (ingenting för rullisar, förstås). En annan populär aktivitet är att under ett par timmar färdas längs någon av de stilla floderna på en flotte byggd av ett tiotal hopbundna stockar med en träsits ovanpå; som en gondolfärd i Venedig, fast i ekonomiklass.

Många turister besöker också banan- och sockerrörsplantagen på ön. Det sistnämnda är ett speciellt attraktivt utflyktsmål, eftersom provsmakning av den berömda jamaicanska romen ingår i priset. Vi valde att inte åka med på så många utflykter eftersom de är onödigt dyra.

Själva staden Ocho Rios var en besvikelse. Förutom att den inte var speciellt rullstolsvänlig med sina höga trottoarkanter och trappsteg in till affärerna, var den både smutsig och nedsliten. Under vår vistelse hann vi med två besök där, främst för att shoppa. Första gången höll vi på att bli lurade flera gånger. Försäljarna på de små marknaderna gjorde allt för att pracka på oss sina varor – allt från träfigurer och stora havssnäckor till smycken, kläder och droger.

Vi kände oss både jagade och påhoppade. Kvinnor frågade om vi ville ha ”braids” i håret; små flätor med färgade plastpärlor i ändarna, och när vi sa ”ja” flätade de snabbt fem- sex flätor, sa att de kostade två dollar styck och blev jättesura när vi vägrade betala så mycket pengar för ingenting. Överallt fanns dessa människor som inte drog sig för att lura skjortan av oss. Andra gången vi var i staden hade vi lärt oss att inte handla på marknaderna, utan i butikerna längs gatorna och det blev en betydligt angenämare upplevelse.

I mandelträdens skugg

Shaw Park Beach Hotel låg alldeles vid havet, ett par mil öster om Ocho Rios. Vi hade blivit inbokade på ett rum på övervåningen, med enbart trappor upp, men efter många om och men fick vi byta till ett dubbelrum på bottenplan. Altanen hade en underbar utsikt över vattnet, och låg alldeles vid strandkanten, med ett par trappsteg ner till den vita sanden. Inte speciellt rullstolsvänligt, men med lite hjälp gick det bra.

Så fort vi packat ur resväskorna la vi oss i varsin solstol, medan Emilie lekte i skuggan av mandelträden. Det var en kittlande känsla ligga där med ett grönt glittrande hav framför sig, drickandes en Tequila Sunrise och tänka på att det var julafton. Julafton! Inget smutsigt snöslask i jackärmar och byxben, inga ilsket röda öronsnibbar eller smaklös lutfisk och rödkål till toner av ”Hej Tomtegubbar”. Detta var verkligen Paradiset!

På kvällen åt vi en god middag på hotellets stora matsalsterrass och lade oss sedan i vårt luftkonditionerade rum för att somna till ljudet av stilla vågbrus.

Calypso-tomte på åsna 

Dagen därpå kom tomten. Efter det första morgondoppet stod vi hotellgäster vid frukostterrassen och tog emot honom. Klädd i röd rock och luva och ett vitt, spretande nylonskägg som till hälften täckte ett leende, svart ansikte, kom han inridandes på en åsna som var täckt av blommor i alla de färger. Framför ekipaget vaggade hotellets musikertrio fram spelandes någon ”julig” calypso. Vi drack ett par ”egg-nods” på terrassen medan det var julklappsutdelning och Emilie fick sedan rida ett varv på tomtens åsna.

Det blev sedan dags att göra sig i ordning för avfärd till Maxime, som bodde i bergen några mil västerut. Jullunchen väntade. En av hotellets egna taxichaufförer, Rupert, hämtade oss klockan tolv, och efter en halvtimmes färd på de jamaicanska vägarna, som alltid tycktes vara fulla av kamakazi-förare, var vi i S:t Ann och kunde börja klättringen uppför backarna. Plåtskjul och träkåkar, byggda längs de stupande bergsväggarna, kantade vägen även här.

Men trots att fattigdomen var så påtaglig tycktes invånarna ändå göra det bästa av situationen. De familjer som vi mötte på deras väg till gudstjänsten i byns kyrka var finklädda; kvinnorna bar vackra hattar och flickorna hade sidenrosetter i håret. När vi kikade in i skjulen kunde vi skymta färgglada gardiner och tavlor på väggarna.

Julgran från Florida

Maximes hus var stort och välkomnande, med en vidunderlig utsikt över den gröna dalen. Hon tog emot oss med öppna armar och trots att det var första gången vi träffade henne, kändes det som om vi var gamla bekanta. Hennes dotter Chloe, Alex syster Victoria, en äldre dam från Bronx och ett par i 40-årsåldern; han från Michigan, hon från Italien, var också där.

Vi satt i korgstolar i vardagsrummet med varsitt glas ”Sorrel”, Jamaicas syrliga och iskalla motsvarighet till vår glögg eller österrikarnas ”gluewein” och pratade om allt mellan himmel och jord. Paret berättade att de bodde på Jamaica permanent och livnärde sig på att sälja champinjoner till öns hotell. I solskenet utanför den öppna altandörren sjöng fåglar och grodor(!) och i ena hörnet av rummet stod en rund julgran influgen från Florida.

Dagsfärsk kyckling

Jullunchen bestod av kyckling och hade förberetts väl av den inhyrda kocken. Fågeln var helt färsk; den hade fram till denna morgon helt ovetandes om sitt bittra öde, gått och pickat ute på Maximes gårdsplan. Nu låg den ”jerk”doftande och mör på våra tallrikar, och avnjöts under mycket mmmmm-ande. Vi passade också på att ringa till Alex och hennes familj i ett kallt, snöigt och blåsigt England för att önska dem God Jul.

Kaffet som serverades efteråt var det godaste jag druckit. Det var starkt och fylligt och gjorde mig nästan ”speedad”. Snacka om koffeinkick! Det visade sig komma från ett speciellt plantage som Maximes vänner ägde. Så gott som alla kaffeplantage på ön lyder under regeringens regler och bönor blandas mellan de olika odlingarna för att sedan exporteras.

Bönerna i det kaffe vi drack var inte blandade och ansågs därför vara de finaste kaffet man kunde få tag på. Utanför Jamaicas gränser säljs det bara via Internet till ett pris av 600 kronor kilot. Maxime hade några vacuum-paketerade påsar bönor i kylskåpet och vi köpte ett par kilo för ungefär halva det priset. Nu skulle vi hem till Sverige och mala!

Filmscener från trädgården

Resten av kvällen satt vi på verandan och njöt av utsikten över den djungellika dalen. Maxime berättade om det filmprojekt hon just nu arbetade med. Anthony Hopkins spelar en man som växt upp bland apor i den sydamerikanska djungeln. När hans ap-familj en dag blir attackerad av människor gör han allt för att försvara de sina ­ och blir åtalad för mord.
Djungelscenerna i filmen skulle spelas in i Alex´s familjs trädgård en bit därifrån.

– Det är en sån där film som antingen blir en klassiker eller en fullständig flopp, sa Maxime. Men han är läcker, Anthony Hopkins. Han är läcker.

När Rupert kom och hämtade oss vid halvsju-tiden var det becksvart. Mitt ena däck hade blivit punkterat av ett häftstift och Rupert lovade att fixa det till nästa morgon. Taxiturerna denna dag hade kostat oss flera hundra kronor.

Dyrt med dricks

Rupert kom till vårt rum morgonen därpå med mitt lagade däck. Jag gav honom lite pengar och hoppades att det skulle räcka. Detta med dricks var ett dilemma för oss under hela resan. Hotellpersonal och taxichaufförer hjälpte gärna till med allt möjligt; de gjorde allt för oss, men vi var också förväntade att betala bra med dricks. Det var svårt att veta om folk hjälpte till för att de hade ett stort hjärta, eller om det helt enkelt var för pengarnas skull. En stor del av vår reskassa gick åt till detta syfte.

Nu när julfirandet var över tänkte jag att jag skulle kontakta Bryan Adams, som hyrt ett hus med sin familj en bit österut från vårt hotell. Vi hade under hela hösten hållit kontakt via e-post och han hade, mycket lyriskt, skrivit hur mycket Jamaica betydde för honom och att jag säkert också skulle älska detta ställe, speciellt havet. Han hade gett mig sitt telefonnummer så att vi kunde träffas och jag ringde honom på eftermiddagen.

Bryan svarade och vi pratade lite innan jag berättade att jag hade dykt och hur underbart det hade varit. Han tyckte det lät häftigt och frågade hur det hade fungerat med mitt handikapp. Jag sa att det inte varit några problem. -Min bror är här. Han har dykt i tjugo år. Han var nere på 30 meters djup idag och tyckte det var fantastiskt, sa Bryan entusiastiskt. Hördu, kom hit på lunch i morgon allihop. Och ta med baddräkterna!

Uppsluppen stämning

Dagen därpå körde Rupert oss till villan, som låg en bit från vårt hotell. Som ett vitt litet palats sken huset mot oss när vi körde genom grindarna. Vi stannade vid ingången och en svart, rund kvinna med förkläde tog emot oss innan Bryan, shortsklädd och leende hälsade oss välkomna. Medan mamma körde ner rullstolen till baksidan av huset, haltade jag in i huset, arm i arm med Bryan, för att den vägen ta mig ut till trädgården. Jag hälsade på hans mamma Jane och bror Bruce, som jag träffat på en av Bryans konserter tidigare under året, Chris, en barndomskamrat och dennes flickvän Cathy.

På en solstol vid poolen ute i trädgården låg Bryans flickvän, en härlig dansk tjej som jag hade sett i den senaste Bond-filmen (Oj, Bond igen!), och vinkade till oss. Hennes moster var också där. Stämningen var uppsluppen och alla så trevliga. Bryan frågade vad vi ville dricka och snart satt jag med mitt juiceglas i en fåtölj på den skuggiga verandan och snackade dykning med Bruce och Chris, medan mamma och Jane stod och pratade vid poolkanten.

Snorkling på schemat

Vi hade säkert suttit och språkat i en timme när Bryan frågade om jag var redo att ta en liten simtur.
-Vi hade tänkt att du skulle snorkla med oss, sa han.
Jag skrattade och sa att jag inte kunde simma så bra. Det var en sak att dyka med tuber, men att simma på djupt vatten, nej det vågade jag bara inte.
-Använd de här, sa han och höll upp ett par uppblåsbara, chock-oranga armringar för barn.
-Dom håller nog inte för min vikt, försökte jag.
-Här är min dykarväst, sa Bruce. Fyll den med lite luft, så flyter du. Ta den.

De hade också dragit fram en finurlig flytmadrass, formad som en fisk. Den hade avlånga öppningar på sidorna för att man skulle kunna simma med armarna, och ett hål att stoppa huvudet igenom om man ville utforka havet med cyklop och snorkel. En riktig drömpryl för den snorkel-sugne icke-simkunniga!
Jag kom bara inte undan. Killarna hade verkligen tänkt på allt. Nere vid bryggan satte jag på mig armringarna och fick låna Bruces cyklop och snorkel, en supersäker sådan med två ventiler för att förhindra att man får vatten i munnen. Jag fick också låna ett par tunna gummiskor för att skydda fötterna mot vassa koraller och stenar.

Vi simmade ut en bra bit, Chris, Bruce, Bryan och jag. Flytfisken följde med, men behövde aldrig användas. Jag kände mig helt säker med dessa tre duktiga simmare, och jag fick ännu en gång uppleva den vackra världen under den guppande vattenytan och känna den berusande känslan av att ha övervunnit ett högt hinder och nu få skörda de rika frukterna av det.

Jag kunde inte dyka ner under vattnet och röra vid snäckor och stenar, såsom killarna gjorde, annars tyckte jag snorklingen gav en lika stark upplevelse som sportdykningen. Den kändes också mer naturnära och mindre komplicerad, eftersom man bara behöver cyklop och snorkel för att utöva den.
När jag åter satt på bryggan, där resten av gänget befann sig, kände jag mig ganska utmattad av allt simmande men också fullständigt exalterad. Jag tackade killarna, som bara log och sa att nöjet varit helt på deras sida.

Vegetarisk lunch

Lunchen stod framdukad på altanen när vi kommit tillbaka till huset och vi började hungrigt äta av den vegetariska pastarätten. Vi pratade om allt möjligt och njöt av den milda eftermiddagsbrisen. Vi var alla överens om att Jamaica var en underbar ö som gett oss många positiva känslor. Själv var jag överväldigad av känslor där jag satt. En tanke slog mig och jag vände mig till Bryan.

– Vet du att det är tack vare dig jag är här?
– Nej, hur så?
– Det var du som sammanförde mig med Alexandra, och tack vare det är vi här nu!
Chris höjde sitt glas mot Bryan
– Och det är tack vare dig jag och Cathy är här. Och resten av oss. Låt oss skåla för Bryan!
Allt var sagt med skämtsam ton och Bryan log när vi alla höjde våra glas, men jag hade en känsla av att vi all kände ett sting av ödesmättat allvar i det hela.

Båttur till Laughing Waters

Jane, Bryans mamma, skulle åka hem till Kanada dagen därpå, och ville hemskt gärna hinna med att se Laughing Waters, ett vattenfall nära Ocho Rios, innan hon reste. Några ur gänget var pigga på att åka med och vi blev tillfrågade om vi också ville hänga på. Det ville vi gärna. Vi tog farväl av Bryan, som skulle åka till varuhuset och handla med sin flickvän och strax därefter kom en motorbåt från ett närliggande hotell för att hämta oss.

Efter en snabb, härlig båttur kom vi fram till stranden där vattenfallet låg. Jag stannade kvar i båten, medan de andra vadade in till land. Några jamaicanska män höll på med sin personliga hygien i det virvlande vattnet. De skrattade och visslade när vår grupp närmade sig, och började demonstrativt dra händerna upp och ner innanför kalsingarna. Vad kunde vi säga, vi befann oss bokstavligen i deras badrum!
Laughing Waters såg trolskt ut där det forsade fram ur den lilla gläntan och det låg något bekant över denna plats; som om jag sett vattenfallet och den vita stranden förut

Cirkeln sluten

Solen sjönk sakta ner över bergen, då vi åkte båten tillbaka mot hotellet. Jane och jag satt och pratade och upptäckte att vi hade många gemensamma intressen. Vi bytte adresser och bestämde att vi skulle skriva till varandra.
På kvällen, då jag låg i min säng på hotellet, slog jag upp Laughing Waters i min resehandbok. Jag skrattade när jag läste att några scener ur den första James Bondfilmen sköts här, och att Agent 007:s skapare Ian Flemmings hus låg i trädgården ovanför vattenfallet.

Visserligen hade vi några dagar kvar på denna förföriska ö, men när jag kröp ner jämte Emilie för att sova tyckte jag mig känna att en stor cirkel slutits i mitt liv. Den hade att göra med Bryan och Alexandra, med Mr. Bond och med Jamaica självt. Den hade att göra med insikten om att det finns en djup mening med det som sker i vardagen, speciellt i mötet med andra människor. Ett ögonblicks ingivelse, ett ”ja ” och man upptäcker på vägen att livet har blivit tusenfalt rikare.

—————————————————————————————————————————————–

PS. Vad hände med Alexandra, som bröt nacken vid 13 års ålder? Jo, hon blev några år senare, tillsammans med Niki Birrell, flerfaldig världsmästare och Paralympisk mästare i segling, SKUD 18-klassen. En riktig stjärna! Googla och You-tuba!! DS